Julkalender Lucka 10

I natt drömde jag igen att jag fiskade, så denna gång får det bli en fiskarhistoria ur verkliga livet:

Min bästa vän skulle gifta sig, det var i juli och möhippan skulle hållas ute i skärgården på vår släktstuga. Som värdinna hade jag lovat ordna middag och hoppades på fisk då jag kvällen innan innan lade ut näten. Alla fiskare vet att juli är den sämsta möjliga fiske månaden och vattnet var dessutom ovanligt varmt just den sommaren. Jag bad en tyst bön till Havsgudarna att jag åtminstone skulle få ihop till en soppa, annars visste jag inte riktigt vad jag skulle bjuda gästerna på.

Klockan är halv sex på morgonen, vattnet ligger spegelblankt, jag ror förbi måsklippan fram till flötet och börjar lyfta. Första nätet tomt, andra nätet innehåller sjögräs, tång och en rostig järnkrok som river upp ett hål i nätet. Jag halar in det tredje och sista nätet tills jag är halvvägs och ser att där ligger något. Den stora mörka skuggan vilar stilla på djupet men är på tok för stor för att fastna i de små maskorna och hållas i näten då jag drar upp. Såklart har jag glömt håven hemma och tänker att jag gör en blöja av nätet för att fånga in och hala upp det som ligger inuti.

Långsamt rundar jag nätet från andra hållet och lyfter nu från andra änden så det bildas en påse runt skuggan. Och det lyckas! Jag får böja mig ner över relingen och lyfter upp en fem och en halv kilos havsöring. Fisken är mycket matt, nästan halvdöd och gör inget motstånd. Varifrån den simmat och hur den hittat till vår vik är ett mysterium.

Det är med stor vördnad och tacksamhet jag rensar och tillreder fisken som är så stor att den inte hel och hållen ryms in i ugnen. Möhippan firades uppe på berget, fisken räckte mer än väl, och det blev en minnesvärd kväll. Och aldrig har jag, varken förr eller senare, fått havsöring i nätet.

Tack havsgudarna!

Författare, skådespelerska och regissör